Där satt vi, Mads och jag. Helt ensamma. Inga andra som störde. Vi pratade om cyklar och vikten av en positiv dansk attityd. Och så drack vi en öl tillsammans.
Men hur hamnade vi här, jag och Mads? Backa bandet en timma. Tåget till Kastrup var helt oväntat i tid. Spårarbeten gjorde att jag valde extra tidig avresa hemifrån. Jag orkade inte stressa, eller missa mitt flyg. Närmare tre timmar att slå ihjäl på Kastrup.
–Ah, jag köper något att äta, sätter mig och läser eller skriver. No stress.
Säkerhetskontrollen höll kö. Det var två stationer öppna och personalen var ovanligt trevlig. Jag gissar att de mår bättre med 4 000 avresande på en dag istället för de 33 000 de mötte varje dag pre-Corona. Totalt under 2020 har Kastrup förlorat 75% av sin totala passagerarmängd jämfört med 2019. Inte sedan 70-talet har trafiken varit så låg.
Slow motion, min favorit i flygsammanhang. Invaggad i lugn strosade jag genom taxfree-butiken. Nej jag skulle inte köpa något. Ett par säljare småpratade lojt bland krämer, parfymer och smink. En asiatisk man fick en dyr klocka inpackad vid klockdisken. Expediten oklanderligt klädd i strikt mörkblå kostym. Den såg dyr ut, eller i alla fall gick jag på det. Jag kan inte se om kostymer är billiga eller dyra. Inte klockor heller. Kavajen klädde hans strama, men ödmjuka hållning väl. Kände att jag hade saknat det. Människor är helt enkelt lite snyggare på flygplatser. Åtminstone de som jobbar där. Glamourens sista utpost.
Jag har levt mitt liv på flygplatser. I mitt jobb har jag tillbringat långt mycket mer tid än jag önskat på flygplatser. Själv har jag aldrig känt mig så där extra glamorös. Snarare jetlaggad och uppsvälld av sömnbrist och uttorkning. Och dålig mat. Bröd och socker. Jag har varit utled på flygplatser. Allt för många intryck. Hjärntrött. Bakgrundsbrus som överröstar folkmassorna, och varje sund tanke. Torr luft med alltför starka dofter som sticker i näsan. Sned i ryggen av det tunga handbagaget jag alltid bär på. Passagerarlistor, anteckningar, fuktighetskräm och laptop. Några få plagg för att kunna jobba vid ankomst även om min väska inte skulle landa med mig. Stress inför jobbet och vetskapen att mina resegäster kan se mig. Ständigt leende måste jag hela tiden sträcka på ryggen och spela min roll. Totalt oglamoröst.
Jag strosade vidare från taxfree-butiken in i terminalbyggnaden. Musik dunkade ut från Joe and the Juice, det första café som möter en i terminalen. Fortfarande allt till synes normalt. Till höger hänger den enorma tavlan som visar flygavgångar och gater. Misstänker fortfarande ingenting. Vänder vänster bort mot passkontrollen för resande utanför Schengen. Bara för att kolla läget. DAY-butiken på hörnet öppen, men ungefär här registrerade mitt medvetande att något var skevt. En butik stängd, ett café, nästa och nästa igen. Faktiskt det mesta stängt fram till nästa Joe. Märkligt. Framme vid Schengenkontrollen. Ett flyg på tavlan. ETT. Till Birmingham.
Bakom mig visade skärmarna samtliga avgångar; Doha och Beijing. Inga andra flyg utanför Europa på hela dagen. Jag började vackla. Kände en ilande osäkerhet strömma genom kroppen. Bara två flyg utanför Europa? Så detta är alltså resultatet av pandemin.
Medan fakta sakta landade släntrade jag tillbaka förbi Joe, förbi taxfreen, genom korridoren bort mot A- och B-gaterna. Tänkte sätta mig i den nybyggda food courten. Där har jag ätit gott flera gånger. Och där är vanligtvis lite lugnare. Nu bultade hjärtat istället starkare. Sneddade förbi WHSmith på vänstra sidan. Böcker och drycker. Den var öppen, men där tog det slut. Tiger of Sweden stängt, nya food courten helt igenbommad, sportbaren stängd, liksom allt annat i denna del av flygplatsen. Jag mötte en familj med ett barn. Barnets jollrande ekade i den tomma terminalen. Har aldrig upplevt en flygplats där man faktiskt kan höra sina egna tankar. Eller barn som pratar i andra änden av rummet.
Känslan av något ovant växte och fyllde min kropp med tveksamhet. Jag blev orolig, till och med rädd. Plötsligt stod allt helt klart för mig. Nya insikter sköljde genom mina celler och min världsbild var förändrad. I 10 månader har jag lyckats hålla för öronen. I 10 månader har jag upprepat för andra och mig själv att:
–Nej, pandemin har inte påverkat mig speciellt. Nej faktiskt inte.
I verkligheten har den förmodligen påverkat mig mer än de flesta. Som frilansande reseledare har jag inte klippt ett jobb på över ett år. Alla bokade resor inställda. Inga nya planerade. Hela mitt liv har vänts upp och ned. Det var på tiden! Jag behövde det. Inte desto mindre har det påverkat mig.
Svindlande tappar jag orienteringen. Skulle jag ha rest härifrån ett 20-tal gånger förra året? Eller året innan. Känns helt orimligt. Jag känner inte igen mig. Samtidigt som jag självklart känner till varenda butik, flaskhals och genväg. Vet var man köper bästa mackan, var köerna är minst och var jag kan gå för att promenera, rasta mig. Det känns som ett annat liv. Ett annat jag. Det var en annan människa som levde det livet. Mitt nya jag famlar efter fäste. Försöker skapa ordning och vifta bort bilderna av zombie-apokalyps som dyker upp i mitt huvud. Huggande, tuggande käkar utan kropp. Walking Dead.
Jag satte mig på Starbucks stängda servering. Ensam. Ekade i hela flygplatsen när jag öppnade burken med Tuborg Guld. Så kändes det i alla fall. Ett öl-pys och ett jollrande barn var de ljud som ekade i den postapokalyptiska terminalbyggnaden.
En hög stapel med gröna lådor från Carlsberg svängde snävt in mot mig. Cyklisten såg knappt vart han styrde. Han hoppade av och ledde cykeln rakt mot mig. Såg mig stint i ögonen. Snygg var han. Men nästan alla är snygga vid sidan av en cykel. Han stannade helt nära, strax framför mitt bord. Och när jag ställde frågan om när en Tuborg egentligen smakar som bäst; Hværgang? Löd svaret självklart:
–Probably.
