Tid och rum förenas i Istanbul. Historiska vingslag. Skulpturer, mosaiker och hammam. Bittert te i små glas med sockerbiten liggandes på fatet. Måsarnas skriande över bubbliga moskétak. Min favoritstad i hela världen.
Det enda som kan dämpa min entusiasm för Istanbul är alla bandagerade manshuvuden som översvämmar staden. Om man har tur, inte alla är bandagerade. Många unga europeiska män lever sitt semesterliv helt som vanligt med sina nytransplanterade hårsäckar ute i det fria. Det är helt säkert bra för hudläkningen. Bara inte så bra för min matlust. Tur då att jag älskar jag den turkiska maten, så det ska mer till än ett sårigt manshuvud för att jag ska undvika restaurangerna. Jag smiter gärna in på de superfräscha lunchahaken där sallader, röror och kebabspett ligger uppradade, bara att peka och äta. Gärna på låga bänkar eller på mattor på golvet.
Jag älskar turkiskt frukost! Ost, ägg, oliver, gurka och bröd. Kanske en sötsak. Självklart te. Svart och bittert. Bara Tblisi tävlar om förstaplatsen på min kulinariska huvudstadslista. Tblisi vinner på fusk, för vinet.
Det härliga med Istanbul är att mitt bland de turkiska mattorna och historiska vingslagen finns livet. Man ser det överallt. Det bara pågår. I bazarer, hammam och på spårvagnen. Livet, och katterna.
Jag vet inget folk, generellt, som är så trevliga som turkarna. Jag vill alltid tillbaka till Istanbul.
