Där slog du till! Hårt. Rakt i magen. Efter mitt livs mest hyperaktiva och produktiva höst började jag känna ett välbekant muller långt ner i bröstet. Något väller uppåt. Bestämt. Jag känner igen det mycket väl. Det är dags att ringa Harriet.
Harriet jobbade på Aeroflotkontoret på Sveavägen i Stockholm. Hon var min pusher. Fixade allt jag bad om, aldrig några problem men kom gärna med egna, ännu bättre idéer. Hon visste vad hon sålde och att jag var fast. Att jag skamsen skulle komma tillbaka nästa november. Harriet har gått i pension och nu är Corona inte bara Dom Torettos favoritöl.
Det är ingen slump att jag rest hela mitt liv. Det är ingen slump att resorna gått till platser där luften är varm, mjuk och fuktig. Där jag kan gå barfota och köpa små spicy snacks från gatuköken. Dricka limejuice och inte veta om vattendropparna på min kropp är svett eller luftfuktighet. Med mitt priviligierade svenska pass har det aldrig varit några problem. Jag gick bara upp till Harriet på Aeroflot och bokade min biljett så fort höstlöven började falla här hemma. Nu ligger löven på marken och jag är kvar.
Min terapeut frågade:
”Men hur brukar du tillbringa november? På en vit sandstrand med vågbrus och bara ett litet skynke runt dig?”
-Eh, ja, faktiskt. Exakt så brukar jag tillbringa november. De sista åren på jobbresor i Sri Lanka, Maldiverna och Seychellerna. Innan dess på egna resor till tropiska platser. För att jag har kunnat och för att jag har varit tvungen.
Förra året på Maldiverna hade vi en ö nästan för oss själva, jag och min norska resegrupp. Vi stannade i 5 dagar. Jag sprang barfota i sanden fram och tillbaka runt ön. Vi åkte på båttur till en bebodd ö med locals och vi vadade fram och tillbaka genom det grunda vattnet. Omöjligt att skilja temperaturen på land och vatten. För exakt en vecka sedan skulle jag kommit hem från årets resa till Maldiverna. Gyllene i skinnet och fylld av solenergi. Jag skulle fortfarande ha vaknat klockan 5 om morgonen och druckit kaffe i skenet från stearinljusen. Jag brukar göra så. Behålla den östliga jetlagen så länge som möjligt. Vakna innan alla andra. Känna mig som att världen är bara min. Tills det klingar av och jag måste resa igen.
