Prövande nuddade jag tungan mot den kristallvita väggen. Jag kunde inte låta bli att smaka på huset. Salt. Hjärnan gjorde en liten volt. Hur är det möjligt? Husen byggda av salt. Stora fyrkantiga block av salt staplade på varandra. Interiören; salt. Bord, bänkar och sängar, stora gnistrande block av salt. Tungan snuddade även vid sängblocket. Salt. Som Ishotellet i Jukkasjärvi, men istället för is var hela världen salt. Det är något lockande med monokroma världar, eller monomateriella. Ishotellet i en arktisk värld. Klippstaden Petra i ökenlandskapet och saltöknen här i Uyuni. Ett förhistoriskt uttorkat hav på 5 000 meters höjd. En av de mest säregna och intressanta platser jag varit på. Högt upp på den Bolivianska högplatån.
Fem dagar i jeep genom öknen. Gråbrun sand och kristallvitt gnistrande salt. Uppbrutet av färger jag aldrig sett motsvarigheten till någon annan plats. Små turkosa glaciärsjöar. Rosafärgade himlar med dragning åt både ljung och aprikos. Eller bottenlöst blå. Champagnefärgade flamingos. Marken kristallvit. Flera meter djupa saltlager, ibland med grundvattnet ända upp till ytan så jeepen sladdar i slushen. Som att köra i snömodd.
Plötsligt bryts allt det vita av grönt. Höga mörkgröna kaktusar reser sig flera meter på en enda ö mitt i salthavet. Vi parkerar och stiger ut i havet, upp på stranden och utforskar ön. Mindblowing! Hur kan de här kaktusarna växa i salt? Det kan förvisso palmer och några andra växter också. Den som kan flytta genen för att överleva på saltvatten till ätbara grödor kan föda hela världen! Var är världens samlade forskarelit?
I utkanten av salthavet, är naturen gråbrun och marina fossiler täcker stigarna genom det låga gröna riset upp till kullen. Berget liknar en schweizerost. Stora hål täcker den flacka framsidan. Vi går in i ett av de första, stannar vid den enkla trägrinden och stirrar otroget. Varför har de placerat en docka här inne i hålan, ett etnografiskt museum mitt i berget? Dockan visade sig vara mumien från en död människa. Temperaturen växlar kraftigt mellan dag och natt här på 5 000 meters höjd. Luften är fnösktorr och salt. Eureka, så var metoden att konservera med hjälp av frystorkning uppfunnen! Mumierna här är bokstavligt talat frystorkade. Flera hundra år har de suttit här, gravsatta i sina egna hem. Allt bevarat, hår på huvudet, kläder på kroppen. Möjligen något magra, saknar kött på benen. Igen gör hjärnan en volt och en not, har aldrig upplevt något liknande. Jag älskar att resa, upptäcka och lära!
Fem dagar och bara en kassett i de förvånansvärt goda högtalarna. Freddy Mercury vrålar extatiskt:
“I’m burnin’ through the sky, yeah
200 degrees, that’s why they call me Mister Fahrenheit”
Och allt käns bara helt rätt med den brännande solen så nära. Jag kan se honom framför mig i blanka vita tights med hängslen. Bar bringa, vaxblankt mörkt bakåtkammat hår. Och mustaschen. Mikrofonstativet diagonalt framför kroppen och jag får blinka för att förstå att han var en hägring i allt det vita saltet. Jag blinkar en gång till men den lilla mörka pricken i horisonten försvinner inte, den bara växer. Avstånden är svårbedömda i det flacka landskapet men till slut står det utom allt tvivel. En cyklist. Tufsig, trasig och trött leder han sitt ekipage i den djupa sanden. Jag blir genast förälskad. Frågar vår chaufför om vi kan ge vår överblivna lunchmat till honom. ”Pappa, Pappa, får vi mata kaninerna? Snääääälla!”
Han tog emot min halva juice-tetra med en nästan skrämmande tacksamhet. Han sög den i sig med samma sugrör som just snuddat mina läppar. Mörka runda prickar ovanpå händerna där cykelhandsken släppt igenom solen. Den blonda manen sedan veckor okammad. Han slukade vårt överblivna ris och orkade svara på mina nyfiket fascinerade frågor. Han var på väg från Alaska till Eldslandet. Ensam ung man med sin cykel. Hela Amerikas västkust från norr till söder. Jodå, det är runt 20 personer som gör det varje år. Genast började jag drömma om långa cykelturer. Skulle jag någonsin våga göra något liknande? Jag hade trots allt cyklat runt Skåne som 16-åring, med bergsprängaren i cykelkorgen.
Han berättar utan inlevelse hur han i tre dagar dragit cykeln genom den djupa sanden och till slut hittat en familj som kunde ge honom lite mat, vatten och husrum, men de hade själva inte mycket att dela med sig av. Hans ord kom ut entonigt och lojt men med ödmjukhet, öppenhet och värme. Jag får intryck av någon form av zen, att han helt gett upp sig själv till omständigheterna. Eller inbillar jag mig? Men, frågar jag, som om jag inte hört ett ord av vad han sa. – Blir du aldrig trött på att cykla? Hans leende utstrålade en avgrundsdjup trötthet
– Yeah, like now? Jag ville krama honom. Kärlek. Helst ville jag ta med den här trasiga hundvalpen hem, som Obelix när han fann Idefix ”Han är ju så söt, kan vi inte behålla honom.” Ett kort möte. 16 år sedan, för alltid etsat i mitt minne. Denna namnlösa resenär har berört mig och på djupet påverkat mitt liv. Han har ingen aning. Vi var som en oas för honom, när han behövde den som bäst. Undrar om han minns oss, om han tror att vi fanns på riktigt? Kanske tänker han att vi var en hägring?
